Den här sidan använder cookies. Genom att fortsätta accepteras ditt samtycke. Learn more

103.2m FM

Och regnet det bara faller ner i wimbledon

opinion

Själv vred och bände jag på antennen till en gammal bärbar tv-apparat i en husvagn på ett gärde med utsikt över det grå havet utanför Wales västkust, där samma regn och hagel som avbrutit det årets turnering också hade bidragit till att förmörka en tonårings från början ångestfyllda Och regnet det bara faller ner i wimbledon med familjen. För min del intensifierades spänningen i matchen av det faktum att jag knappt hade varit utomhus på en vecka, förutom någon gång i en stor anorak.

Dessutom hade tv-bilden en benägenhet att börja rulla med vådlig hastighet just inför de viktigaste bollarna, vilket fick McEnroe, som gång på gång böjde sig framåt för att serva, att frenetiskt börja jaga efter en hel räcka upplagor av sitt eget framåtböjda jag, upp och ner för skärmen. Jag minns att det till en början gick alldeles för lätt för honom. Trots att det var McEnroe som spelat den hårdare semifinalen, mot Connors bara dagen innan, så var det Borg som verkade stel och rentav en smula långsam.

Svensken slafsade returer i nät från nära håll och med för kort baksving, slog. McEnroe hade greppet genom sin serve och genom att omväxlande klippa till med volleyn eller bara lätta över bollen. Många tennismatcher däribland så gott som alla som jag någonsin spelat fortsätter helt Och regnet det bara faller ner i wimbledon på den här inslagna vägen. Den ena spelaren jag är oförmögen att prestera någonting som kan påminna om rytm eller elegans och låter matchen gå honom ur händerna genom en rad oprovocerade misstag.

Det såg åtminstone i första set av års final ut som om detta skulle bli fallet för Borg. Följaktligen tycktes McEnroe, där han vandrade tillbaka till sin stol efter att ha kapat åt sig ledningen, känna sig synnerligen illa till mods. Liksom han hatade att förlora verkade han av allt att döma inte alls finna någon tillfredsställelse i att vinna alltför bekvämt.

Han kliade sig i huvudet, ryckte i strumporna, tuggade på underläppen. Och någonting var i den här stunden helt uppåt väggarna fel. Han hade vunnit första set med 6—1 mot den fyrfaldige mästaren. Uppe på läktaren satt Mariana Simionescu och iakttog Borg. Hon förde anteckningar över sina känslor under matchen, som en förstudie till den bok som skulle bli hennes bröllopsgåva till honom. På Holiday Inn natten innan hade hon drömt: Vi grillar fisken på stranden.

Vårt lilla hus ligger långt långt ovanför stranden och man måste gå exakt trappsteg för att komma dit, och vi äter där, på sanden, med träskedar, och Björn har aldrig varit tennisspelare.

I hennes horoskop hade det stått: När spelarna gick ut för att påbörja andra set såg Borg fortfarande stel ut men tycktes samtidigt helt oberörd av kvaliteten på sitt spel. Han gjorde inga ansträngningar för att skaka liv i armarna eller sträcka på benen. Han spelade med andra ord som han alltid brukade, med koncentrationen riktad mot nästa slag och nästa boll. Åskådarna, som av allt att döma var jämnt fördelade i sina sympatier mellan de båda spelarna, var emellertid dämpade, som "Och regnet det bara faller ner i wimbledon" de undrade om det inte skulle bli mer — här höll kungen av Wimbledon på att ge upp tronen utan så mycket som en viskning.

Det lät märkligt när han talade om sig själv i tredje person, som om han inte var riktigt övertygad om att han faktiskt hade ett ord med i laget. Med undantag för en handfull obrottsligt lojala supportrar brukar en tennispublik, i synnerhet en brittisk tennispublik, oftast växla mellan vilken spelare den håller på, och det beroende på ställningen i matchen.

Är det en jämn kamp, eller en final, finns publikstödet alltid hos den spelare som ligger lite under, detta för att matchen ska dra ut på tiden och bli till något minnesvärt och för att åskådarna ska få valuta för sina pengar.

Regnet det bara öser ner...

Det är annars motsatsen till publikens inställning Och regnet det bara faller ner i wimbledon exempelvis en fotbollsmatch, vars tidsrymd är ändlig och tar slut oberoende av vad det står. En ensidig tennismatch kan emellertid knappast ens kallas match. Av den anledningen minns jag att jag, efter att ha hejat på McEnroe, nu ville att Borg skulle komma tillbaka och göra något mer av det hela.

När man ser om matchen i dag tycks det som om McEnroe mest försöker treva sig fram genom andra set, få det överstökat så att man kan gå vidare. Eftersom han har märkt att Borg inte spelar sitt allra bästa spel drar han ner en smula på ambitionen och sätter inte längre bollen på linjen, utan strax innanför. Men han är fortfarande den avgjort starkare.

Borg är inte i närheten av att komma till tals med hans serve och får kämpa förtvivlat för att hålla sin egen. Men så vid ställningen fem lika får Borg under några bollar fatt i sin tajming.

Regnet det bara öser ner...

Så fort han börjat få slag på bollen börjar han också röra sig bättre, och plötsligt har han servat hem ett blankt game, brutit McEnroes serve för första gången och tagit hem setet. I det läget "Och regnet det bara faller ner i wimbledon" McEnroe ut som om han råkat ut för ett bakhåll och blivit förödmjukad.

Han sjunker ner på huk, skjuter ut underläppen — gråten tycks inte vara långt borta. En man i publiken med skär uppknäppt sidenskjorta och en cigarr mellan tänderna har rest sig och applåderar svensken. Mariana Simionescu på läktaren bannar sig själv för att hon för så mycket som ett ögonblick kunde misstänka att hennes trolovade, kung Borg, skulle kunna svika henne. Vid ställningen ett lika i set är det så McEnroes tur att se stel och förkommen ut. Inte heller nu tycks han vara beredd, det rycker en aning i honom, och han tar oändlig tid på sig före varje serveuppkast.

Han överarbetar några volleyslag, låter Borg komma fram på nät två gånger. Och så ligger han under med 3—0 i tredje set efter att fram till dess ha dominerat matchen helt.

Vid sidbytena tar han av sig båda skorna och stirrar in i dem, som om han där sökte efter orsaken till att det gått snett. Sedan biter han ilsket av remsor från en plåsterrulle och tillverkar små öglor som han radar upp på låret, för att övergå till att vredgat ta itu med skosnörena.

Stäng dörren bara. Munhålan fylls...

Vid Queensturneringen några veckor tidigare hade hans motståndare, Genes bror Sandy Mayer, erbjudit sig att knyta skorna åt honom i tron att det hela var ett taktiskt Och regnet det bara faller ner i wimbledon för att få Mayers serve i gungning. McEnroe hade svarat på samma sätt som Woody Allen hade kunnat göra: Borg oroar sig inte för någonting, utom för Och regnet det bara faller ner i wimbledon racketar vars strängar han knackar på för att få höra en tillförlitlig klang.

Förutom det blåser han emellanåt på fingrarna. Vid sidbytena tittar han upp mot Simionescu och Bergelin med uttryckslös blick. Under matcherna använder sig han och hans blivande hustru av teckenspråk. Ibland får han för sig att hon måste lämna arenan eftersom han anser att hon är i vägen på något sätt och meddelar detta genom att göra en kort, huggande åtbörd med handen i höjd med byxfickan — ett beteende som kanske så här i efterhand inte bådade särskilt gott för deras äktenskap.

Den här gången kan hon dock nöjt konstatera att han verkligen vill att hon stannar kvar, och hon gör noteringar i minnet när han vinner tredje set.

De mest minnesvärda tennismatcherna är de som uppfinner sin egen rytm. Under de inledande seten lägger man efterhand märke till smärre mönster inom de enskilda bollarna, teman och taktarter som sedan återkommer för att prövas under största möjliga tryck i ögonblick då allt står på spel. Det vi framför allt minns års final för är tiebreaket. Men det fanns storslagna ögonblick långt före det, händelser som tycktes bereda vägen för och göra det dramat möjligt.

Som de tre breakbollarna Borg räddade vid ställningen 4—4 i andra set, då han, om han hade förlorat någon av dem, med all säkerhet skulle ha hamnat i ett tvåsetsunderläge. Sedan det tjugo bollar långa gamet vid 4—2 i tredje set, då McEnroe hela tiden bara var en tumslängd ifrån att bryta Borgs serve och komma ikapp.

Vid båda dessa tillfällen var det Borg som höll nerverna kalla och kunde behålla övertaget, precis som han alltid brukade göra. Dessa dueller lagrades i minnet på både spelare och publik, och i takt med att spänningen steg väntade sig både vi och de, måhända omedvetet, att de skulle upprepas.

Regnet faller tungt över Wimbledon,...

I fjärde set uppvisar båda spelarna ett tempo och ett självförtroende som dessförinnan inte synts till. McEnroe går igenom hela sin slagrepertoar — stoppvolley, droppvolley, vinklade passerslag och lobbar — men Borg jagar ikapp nästan allt och slår passerslag till såväl höger som vänster när McEnroe går fram på nät.

Men just nu är det ingen som äter ostmackor, och han äger det som han alltid krävt: Trots det så står han, en timme efter att han tycktes ha matchen och titeln inom räckhåll, öga mot öga med nederlaget. De matcher där Borg stod på ena sidan nätet tycktes ofta utveckla sig på det sättet. Vitas Gerulaitis, Borgs närmaste vän, som inte lyckades slå honom en enda gång på sexton försök, sade en gång: Och varje gång spräcker Björn den ena efter den andra av de där trettio idéerna fullständigt, som en lerduveskytt.

Strax innan McEnroe intog ställning för att ta emot den första matchbollsserven kunde man iaktta — till och med jag minns det trots den med jämna mellanrum vilt snurrande tv-bilden — hur han i denna stund liksom sökte igenom vapenförrådet och frågade sig vad han skulle kunna ta till mot Borg. Det påminner lite om en kort sekvens i filmen When Och regnet det bara faller ner i wimbledon Were Kings.

Kameran dröjer sig kvar på Muhammad Alis ansikte efter att han uttömt det som han trodde var allt han hade mot George Foreman, och i tysthet bestämmer han sig för att helt sonika låta sig själv ta stryk i ett antal Och regnet det bara faller ner i wimbledon och på så sätt trötta ut sin motståndare.

I något som påminner om den andan tittar McEnroe ner i marken, sopar till en bit lös jord vid servelinjen och ställer sig frågan vad det är för slags människa han spelar mot. Därefter spelar han två helt igenom klartänkta bolldueller som avviker från det som skett tidigare. McEnroe skickar bollen runt hela planen, låter Borg få känna trycket för att sedan avsluta med iskalla passerslag.

Han tar hem gamet genom två enastående backhands, som han inte egentligen slår utan mer ledsagar över nätet. Och efter att ha varit död är han nu åter vid liv. De allra främsta tävlingsmänniskorna tycks alltid vara motiverade, inte av framgång och ära, utan av en fasansfull skräck för den smärta som åtföljer nederlaget.

Boris Becker gav en gång en mycket tydlig formulering av denna upplevelse: När jag förlorade ville jag dö. Och eftersom jag trodde att jag blev någon när jag vann, blev jag när jag förlorade följaktligen ingen. Precis som när en fotbollsmatch avgörs på straffar ligger påfrestningen av den här sortens liten död i ett tiebreak endast en eller ett par bollar bort.

Och regnet det bara faller ner i wimbledon ofrånkomlighet återspeglas i publikens känsloyttringar. Inlevelsen ligger inte i den person som kommer att vinna matchen, utan helt och odelat i den person som kommer att förlora. Tiebreaket infördes och McEnroe hade vuxit upp med det.

Hans far berättade en gång en historia om ett tiebreak som han sett sin son spela vid en juniorturnering i Forest Hills när McEnroe var När det hela var över stod han på banan med ansiktet i händerna och en handduk över huvudet. Jag brukar aldrig annars göra det, men den gången gick jag ner till honom på planen och sa: Jag var också upprörd. Jag menar, det var hemskt att bevittna.

En spelare måste vara fridfull och lugn inombords. Och regnet det bara faller ner i wimbledon måste öppna dörren och lugnt och stilla träda in i rummet. Om matchen för Borgs del kunde vinnas så kunde den för hans del bara förloras. De ville helt enkelt inte att matchen skulle ta slut. Och matchen själv verkade inte vilja ta slut. Tiebreakets kärna är enkel: Men den här gången minns jag att det slog mig att de två spelarna verkade så angelägna att söka efter ett tredje alternativ, ett som innebar en död som sköts upp i det oändliga.

Vid 11—11 fick vi höra: Regnet faller tungt över Wimbledon, och det drar Londonbornas Nan suckar tungt när hon tittar ner i sin kasse med Wimbledonemblemet och konstaterar: – Nu fick vi bara se några minuters uppvärmning mellan Björkman.

Regnet det bara öser ner Songtext von Siw Malmkvist mit Lyrics, deutscher Übersetzung, Musik-Videos und Liedtexten kostenlos auf ellen-otto.info Men redan i går blev det en rysar-succé - i Wimbledon. 24 jun SPORTBLADET och regnet det bara faller ner i Wimbledon. Regn. Regn.

Nej, det blev inget spel...

Regn. Där har vi.

Men redan i går blev...

MORE: Har stor respekt for det motsatta konet

DU ÄR HÄR:
Nyhetsflöde